Rasstandard

Ursprungsland/hemland: Irland

Användningsområde: Stående fågelhund, specialiserad för jakt på hönsfågel.

Bakgrund/ändamål: Ursprunget till den irländska settern är tämligen ungt, även om det går att föra tillbaka till tidigt 1700-tal. Dessa ursprungliga settrar blev utan tvekan populära i Irland under 1700-talet, där de tränades att finna fågel för avskjutning. Även om den röda settem var förhållandevis ovanlig under tidiga delen av 1800-talet så växte dess popularitet stadigt under seklets gång. När Irländska Setter Klubben bildades i Dublin 1882 var det många som trodde att den röda settem var den enda existerande settern. Från den dagen och framåt ökade popularitet för den röda settern, medan den röd och vita settern minskade. Mot slutet av 1800-talet exporterades redan den röda settern i avsevärt antal och ökade också utanför Irland. Rasen är numera lika vanlig i Storbritannien, Europa och USA som den är i Irland. En del ägare kom att betrakta den irländska settern som en vacker sällskapshund i stället för en användbar jakthund. Dock ställer Irländska Kennelklubben krav på att rasen skall klara svåra fältprov, vilket har bevisat att irländsk setter är mycket mer än ett vackert utseende.

Helhetsintryck: Irländsk röd setter skall vara livlig och vig och göra mer intryck av senighet och styrka än av kraftfull muskelmassa.

Uppförande/karaktär: Irländsk röd setter skall vara en utomordentligt duktig jakthund, som också är en tillgiven och lojal familjehund. Den skall vara intensiv, ädel och intelligent, en hund full av kvalitet.

Huvud: Huvudet skall vara långt och torrt, inte för smalt eller snipigt och utan grovhet. Skallparti: Skallen skall vara oval, från öra till öra, med väl markerad nackknöl. Ögonbrynsbågama skall vara markerade. Stop: Stopet skall vara väl markerat. Nostryffel: Nostryffeln skall ha vida näsborrar och vara mörkt mahognyfärgad, mörkt valnötsfärgad eller svart. Nosparti: Nospartiet skall vara långt, måttligt djupt med en tämligen tvär profil. Läppar: Läpparna får inte vara för hängande. Käkar/tänder: Käkarna skall vara starka och av nästan samma längd. Bettet skall vara saxbett. Ögon: Ögonen skall inte vara stora. Ögonfärgen skall vara mörkt hasselnötsbrun eller mörkt brun. Öron: Öronen skall vara medelstora, ansatta lågt och långt bak på huvudet. De skall vara tunna och hänga i ett mjukt veck tätt intill huvudet.

Hals: Halsen skall vara medellång, lätt välvd, muskulös men inte grov och utan lös halshud.

Kropp: Kroppen skall vara i proportion till storleken. Rygglinje: Rygglinjen skall gradvis slutta från manken till svansen. Ländparti: Ländpartiet skall vara muskulöst och lätt välvt. Bröstkorg: Bröstkorgen skall vara djup och framifrån sett smal. Revbenen skall ha god välvning och ge gott utrymme för lungorna men bröstkorgen får inte vara tunnformig. Underlinje: Underlinjen skall slutta i en rak linje från buken till armbågen. Svans: Svansen skall vara medellång och i proportion till kroppsstorleken. Den skall vara tämligen lågt ansatt, kraftig vid roten och gradvis avsmalnande mot spetsen. Den skall bäras i höjd med, eller under rygglinjen. En något högt hållen svans tillåts för hund vid jakt, när den tagit fast stånd för fågel.

Extremiteter:

Framställ: Skulderblad: Skuldrorna skall vara torra, långa och väl tillbakalagda. Armbåge: Armbågarna skall vara fria, i jämnhöjd med bröstkorgen och varken inåt- eller utåtvridna. Underarm: Frambenen skall vara raka, seniga och med god benstomme. Tassar: Tassarna skall vara små och fasta. Tårna skall vara starka, tätt slutna och knutna.

Bakställ: Bakstället skall vara brett och kraftfullt. Lår: Låren skall vara långa och muskulösa. Knäled: Knälederna skall vara välvinklade, varken inåt- eller utåtvridna. Underben: Underbenen skall vara långa och muskulösa. Has: Haslederna skall vara välvinklade, varken inåt- eller utåtvridna. Mellanfot: Mellanfoten skall vara kort och stark. Tassar: Baktassar, se framtassar.

Rörelser: Rörelserna skall vara fria och flytande med hög huvudhållning. Bakstället skall ge ett friktionsfritt och kraftfullt påskjut. Frambenen skall nå långt fram som om hunden drog in marken under sig, dock med bibehållande av den låga, långa steglängden. Korsande eller vevande rörelser är högst oönskade.

Päls: Pälsstruktur: Pälsen skall vara kort och fin på huvudet, framsidan av benen och på öronspetsarna. På andra delar av kroppen och benen skall pälsen vara måttligt lång, slätliggande och så fri som möjligt från vågor och lockar. Behängen på övre delen av öronen skall var långa och silkiga. Behängen på baksidan av fram- och bakbenen skall vara långa och av fin struktur. Behängen på buken skall vara måttligt långa och bilda krås, som får nå upp på bröstet och strupen. Tassarna skall ha god behåring med fransar mellan tårna. Svansen skall ha måttligt lång fana, vilken gradvis avtar i längd mot svansspetsen. Behängen skall överallt var raka och åtliggande. Pälsfärg: Pälsfärgen skall vara varmt kastanjeröd utan några inslag av svart. Vita tecken i bröstet, på strupen, hakan eller tårna, eller en liten stjärna i pannan, eller ett smalt streck eller bläs på nosen, eller i ansiktet, är inte diskvalificerade.

Fel: Varje avvikelse från standarden är fel och skall bedömas i förhållande till graden av avvikelse.

Testiklar: Hos hanhundar måste båda testiklarna vara fullt utvecklade och normalt belägna i pungen.

Svensk kommentar till rasstandard

Mankhöjd: Standarden föreskriver inget mankhöjdsmått, men som riktlinje kan anges 55 – 65 cm. Ett mått som är i överensstämmelse med den irländska rasklubbens rekommendation.