Armbågsledsarthros (AD)

Armbågsledsarthros (AD)

Det finns inget hälsoprogram för Irländsk röd setter gällande AD.

Förklaringar, råd och anvisningar till hundägare av Lars Audell och Åke Hedhammar, Svenska Kennelklubbens veterinäravdelning.

Med armbågsledsartros (AD) menas en onormal förslitning av ledbrosket i armbågsleden. Denna förslitning ses oftast ej på röntgenbilden men ger upphov till benpålagringar vilka kan urskiljas relativt tydligt.

Pålagringarna tilltar och förändrar leden så länge den onormala förslitningen pågår.

Avläsningar på röntgenbilder på armbågsleder går framför allt ut på att utvärdera om det föreligger benpålagringar i lederna och i så fall ange hur mycket.

Drabbade raser

AD har de senaste 15 åren uppmärksammats och diagnosticerats allt oftare hos några av de storvuxna raserna. Till skillnad från HD som är ett problem hos de flesta storvuxna raser är AD bara ett problem för ett mindre antal av dessa. För några av de mest utsatta raserna är det dock en vanligare orsak till hälta än HD. Under ca 10 års tid har förekomsten av AD kontrollerats hos Berner Sennenhund samt Rottweiler. Det preliminära resultatet visar att ca 50% av de vuxna hundarna har AD-förändringar. Arvbarheten uppskattas preliminärt ligga i nivå med, eller t.o.m. högre än HD. Betydligt fler hanhundar än tikar drabbas. Andra raser där vi vet att Ad förekommer men inte i vilken omfattning, är Labrador, Golden Retriever, New Foundland, S.t Bernard samt övriga sennenhundar.

Gradering

UA – Inga påvisbara förändringar

Lbp – Lindriga benpålagringar

Mbp – Måttliga benpålagringar

Kbp – Kraftiga benpålagringar

I de fall man helt säkert kan utvärdera grundorsaken till artrosen skrivs detta längst ner på utlåtandet.

Några samband mellan graden av benpålagringar och smärtsymptom finns ej, men unga hundar, med kraftiga eller måttliga pålagringar, visar ofta stelhet och hälta, framför allt efter hård motion.

Symptom hos hundar med AD

Det är omöjligt att enbart med hjälp av röntgenutlåtandet kunna utläsa om en hund lider av sin AD. Det finns unga hundar med endast lindriga pålagringar som har påtagliga problem medan gamla hundar med kraftiga pålagringar ibland kan vara förvånansvärt besvärsfria trots att pålagringarnas utbredning gör att leden inte går att böja mer än till hälften än vad som är normalt. Sättet att hantera hunden med AD framför allt vad som avser motion och utfodring samt hundens psyke och vilja att röra sig, är ofta av avgörande betydelse för eventuella problem.

De hundar som blir ömma och haltar av sina defekter brukar i flertalet fall visa dessa symptom första gången mellan 4-6 månaders ålder. Oftast är hältan tydligast på morgonen eller när hunden vilat en stund efter hård motion. Många hundar brukar också vrida ut tassen på ett karaktäristiskt sätt för att avlasta den skadade inre ledytan i armbågsleden.

Förväxling med växtvärk, morgonstelhet och ovilja att röra sig förekommer ofta.

Behandling av hundar med AD

Flertalet hundar med lindriga pålagringar efter 1 års ålder visar inga tecken på smärta (hälta). De hundar som är halta bör undersökas av veterinär. I ett tidigt skede, innan leden har fått stora förändringar, finns förutsättningar för att en operation ska göra hunden besvärsfri. Operationens syfte är att avlägsna alla lösa bitar eller fragment. En led som redan har pålagringar blir dock aldrig helt frisk igen.

Bedömning av hundens lämplighet i avel

De preliminära undersökningsresultaten visar att utvecklingen av AD hos de undersökta raserna till stor del är ärftliga. Mycket återstår dock att studera, såsom vilka raser som är drabbade i nämnvärd utsträckning, bästa ålder för kontroll, avkommesbedömmning med avseende på kullsyskon osv.

För mer info om AD, kontakta veterinär eller SKK´s veterinäravdelning.